Hemkomsten 2010

Vi rodde hem silverkannan!

Göteborgs roddförening är en av landets mer anrika föreningar grundad 1879. Men klubbens placering mitt i en myllrande småbåtshamn med västerhavet in på knuten är knappast den bästa placeringen för elitsatsning. Sedan några år tillbaka har istället kustrodden kommit att bli vår utvecklingspotential, men kanske inte främst med siktet inställt mot internationella regattor utan mer som motionsrodd i en vacker kustmiljö. En slags motsvarighet till vinterns långfärdsskridskor eller höstens naturvandringar.

Den minnesgode läsaren av Svensk Rodd har tidigare kunnat läsa om rodd från Göteborg till Läsö t.o.r. liksom rodd från Göteborg till Skagen. Det kan låta äventyrligt att ge sig ut över Kattegatt i roddbåt och det är väl just vad vi ”grånande män som vill vara pojkar” är ute efter. Det första året blev en mjukstart med behaglig rodd i solsken och mestadels medvind till Läsö. Året därpå var förhållandena betydligt äventyrligare med regn, kulingvindar, motström och kapsejsningar på turen mot Skagen. Väl framme i Skagen överlämnades en graverad silverkanna vid en enkel ceremoni i Svenska Sjömanskyrkan till åminnelse av prestationen. Andra klubbar erbjöds också att anta samma utmaning.

Men under den kalla vintern 2010 kom alarmerande rapporter i media om att Svenska Sjömanskyrkan var hotad och skulle läggas ner. Mörka vinterkvällar i roddföreningens bastu diskuterades detta livligt. Oron var stor och till slut stod beslutet klart: Silverkannan måste hem!

Tidigare års äventyr hade fått revolutionsromantiska namn från ungdomsåren som idag kanske inte klingar så politiskt korrekt, eller vad sägs om ”den långa marschen” och ”det stora språnget”? Årets projekt fick däremot ett mer neutralt namn – ”hemkomsten”, syftandes på den deponerade silverkannan förstås. Äventyret började på Saltholmen en solig torsdagseftermiddag i början av september. Då hade vår 18 fots Eurodiffusion yole redan åkt Stena-båt till Fredrikshamn. Själva slörade vi i segelbåt ut ur Göteborg och förbi Vinga i nordlig vind på 10 sekundmeter. Vid mörkrets inbrott angjorde vi Hirsholmen utanför Fredrikshamn med hjälp av ljuset från fyrhusets mekanik som sakta snurrar runt i det 33 m höga tornet från 1886. Ön är en oas, bebyggd redan på 1500-talet och i början av 1900-talet bodde ett drygt hundratal personer i byggnaderna på ön. Här fanns skola, prästgård, en av de minsta kyrkor vi sett och inte mindre än två alldeles egna kyrkogårdar.

Nästa dag gick vi till kaj i Fredrikshamn för att hämta yolen vid Stena-terminalen. Även silverkannan fanns på plats, specialtransporterad från Sjömanskyrkan i Skagen. Efter intervju med den lokala pressen ”Havnebladet” och under överinseende av Hamnmyndigheten lotsades vi ut på Kattegatt. Vi ställde kursen mot Läsö och Vesterö hamn. Det tog ca tre timmar att ro de drygt femton sjömilen med en fart runt 5 knop. En lagom uppvärmning inför den betydligt längre rodden mot Göteborg dagen därpå.

Lördagen inleddes med en del överraskningar. Två av oss begav sig längs Läsös norrsida mot Österbyhamn medan vår följebåt försvann norrut för att undgå de oberäkneliga sandbankar som omger Läsö. Och oberäkneliga var just vad dessa ständigt rörliga sandbankar var. Följebåten fastnar på en bank utom synhåll för roddarna. Roddarna i sin tur överrumplas av en plötsligt uppdykande ”sandstrand” mitt i havet. Denna morgon hade vattenstånd, tidigare väderförhållanden och drivande sand åstadkommit en sju kilometer lång sandremsa som stack rakt ut från land. Visserligen bröt den knappt vattenytan och var endast ett tiotal meter bred, men det var bara att kliva ur och bära båten över till djupare vatten på andra sidan.

Sedan följebåten till slut kommit loss återsamlades styrkorna ganska försenade i Österbyhamn inför språnget över Kattegatt. Men vädret var på vår sida med svaga nordliga vindar och överfarten bjöd inte på några nya överraskningar. Efter tidigare års erfarenheter är vi numera vana att passera de livligt trafikerade leder som går längs kusten i norr sydgående riktning; först ser man något som ser ut som en stillastående oljeborrplattform för att en stund senare befinna sig i kölvattnet av en gigantisk containertransport från MAERSK, stor som ett hangarfartyg. Sitter man då i en roddbåt känner man sig väldigt liten.

Till slut siktar vi Vinga och efter åtta och en halv timmes rodd från Vesterö hamn lägger vi till på Rävholmen i Göteborgs yttre skärgård. Vi har tillryggalagt drygt 36 sjömil och haft en genomsnittlig fart på 4,3 knop. Inte illa! På söndagsförmiddagen blir det ”finrodd” in till Långedrag och Göteborgs roddförenings egna lilla ö Saltskär.

Årets rodd blev faktiskt en ganska enkel match och silverkannan är nu i tryggt förvar bland troféerna i klubbhuset i avvaktan på nästa års äventyr. Kannan är hemma!

Filip Bladini

Utklipp Från Svensk Rodd nr 4 2010

Kommentera