En stilfull sport i var mans hand En historia om rodd

En stilfull sport i var mans hand En historia om rodd, Göteborg och den moderna idrottens genombrott Göteborg, tidig julimorgon 1879. Nere i hamnen vinkar engelske konsuln William  Duff med söner adjö till tre engelska sportsmen från The Royal Canoe Club,
London. De tre har anlänt med ångaren Carl XV några dagar tidigare, i sällskap
med tre 15 – fots mahognykanoter.

Planen är att ro båtarna kanalvägen till Stockholm. Ett verkligt kraftprov, ett äventyr.
-Impressing, säger den åldrande konsuln vänd till sönerna John, Richard och
Thomas. Morgondiset lättar, båtarna stöts ut från land. Hälsningsord, artigheter som det
anstår gentlemen.
-You really should start a rowing club.Avskedsorden rullar över vattnet.
-Could try, but Sweden is not England …, gastar äldste brodern John tillbaka.
Sverige är inte England. Så sant.

I England har den borgerliga medelklassen
sedan länge tagit till sig idrotten som en del av en framgångsrik livsstil.
Traditionella folkliga lekar som exempelvis kapprodd har av the upper classes
kultiverats och förfinats vid läroverk och universitet som Oxford och Cambridge.
I den årliga Henleyregattan svettas gräddan av Britannias blivande ledare inom
stat och näringsliv i smäckra kapproddbåtar.

Att tilhöra rätt sportsclub är snart lika meriterande som efternamnet vid
mottagningar och gardenpartys.I Sverige är det annorlunda. Fortfarande Bondsverige, Fattigsverige. Visserligen går industrialiseringen framåt, men det går ack, så sakta.     Knappt två av tio bor i städer och det är bara femton år sedan den uråldriga ståndsriksdagen gick i graven. På landsbygden härskar tröga bönder och i samhällstoppen har den gamla ståndsadeln fortfarande inte släppt taget. Industrialiseringen skall dra fram städernas borgerliga medelklass till makten också i Sverige, det förstår man, men det går trögt. Likadant med idrotten.

I Stockholm tronar GCI, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet, grundat 1813 av Per Henrik Ling. Näst intill status av kungligt ämbetsverk. Här leder Lingianerna utvecklingen på kroppsrörelsernas område. Det vill säga: rätt rörelse för rätt muskel, utförd med militärisk precision. Korrekt, vetenskapligt och effektivt som allsidig träningsmetod.      Men tråkigt – lek och improvisation står lågt i kurs. De mest stridbara lärarna på
Institutet slår vakt om de egna domänerna. Allt, som inte är kunglig svensk
gymnastik, bedöms som undermåligt.

Till nöds kan nya idrotter accepteras som komplement till gymnastiken. Om idrotter som skridsko och fotboll skall få godkänt måste skridskoåkare växla vänstervarv med högervarv och fotbollsspelare växelvis sparka med höger och vänster fot. Annars blir kroppen sned och osymmetrisk, menar de mest ortodoxa Lingianerna.
För att nu inte tala om den individuella tävlingsidrotten – direkt förkastlig,
ja, rent av farlig. . .

Intresset för idrott i olika former växer sig allt starkare under de sista
decennierna av 1800-talet, trots Lingianernas surmulna attityd. I Göteborgs
Handel – och Sjöfartstidning skriver en av de mera kända ivrarna, Viktor Rydberg.

För Rydberg är idrotten en kungsväg tillbaka till svunna värden i det gamla Hellas och mytologins Valhall. I synnerhet rodd väcker hans intresse. I en lång artikel daterad augusti 1871, berättar Rydberg om den engelske roddaren James Renforth ur skummet af hvars kölvatten segerns gudinna föddes som Afrodite ur hafvet.
Renforth the champion sculler dör av överansträngning under ett lopp i Kanada.
En nyhet som genom Atlantiska kabeln vållar stort uppseende. Tragiken, dramat
fångar Rydbergs penna: Man nalkas målet. Ansigten och skuldror bada i svett,
musklerna syna vilja spränga den tunna trikot, som höljer dem. Afståndet ökar
alltmer, engelsmännens seger synes gifven då plötsligt en af deras åror kommer
ur takten och svänger vildt. Det är Renforths åra.

Han vacklar bakpå sin plats,
släpper åran och faller baklänges, ropande till Kelley :
-Harry, jag har fått någonting uti mig!
Han föres i land, och inom två timmar är han som nyss ansågs för ett ideal av manlig styrka, ett lik. Händelsen får inte göras till text för en hel mängd predikningar mot
kroppsöfningar i allmänhet. I själva verket har tidens intellektuella överansträngningar skördat långt fler offer, menar Rydberg. I den slutsaten är han inte ensam.

Rydberg är kritisk mot Det Nya Sverige. Andlig och kroppslig förtvining är industrialismens frukter, menar han och får medhåll av läkarvetenskapen                         Den nya klassen av bokhållare, ingenjörer och företagare når inte sina positioner utan
offer. Redan vid våra högskolor har man tillfälle att åse detta fruktansvärda
skådespel, var och en vet att han har hundratals medtävlare, som sträva efter
samma mål, därför är lösen efter hela linjen: framåt, utan rast eller ro, utan
vila framåt till vad pris som helst , säger professor Lennmalm vid en av sina
föreläsningar om nervsjukdomar.

Slutsatsen är enkel: Om medelklassen skall orka med det krävande uppdraget att
leda Sverige, måste man resa sig från pulpeter och direktionsstolar för att
delta i kroppsöfningar av olika slag.

I Göteborg funderar bröderna Duff på avskedsorden.Erfarenheter finns i
familjen. Fadern bildar redan 1851 Götheborgs Ro-Club, en av landets första
idrottsföreningar. En liten celeber samling, ett stycke England i miniatyr
bevarat av herrar Keiller, Paterson och Barcley.

Ro-Cluben är sedan länge nedlagd och inget att bygga vidare på. Viktigare är då
den inhemska roddtraditionen. Kapprodd mellan kyrkbåtar, tävlingar mellan
fiskare på väg hem från fångstplatserna. Sedan 1860-talet har man ordnat
tävlingar i Stockholms skärgård. Stockholmare på sommarnöje tjusas av
lekfullheten när fiskarna kappas på hemvägen. Bakom tävlingarna står kaptenen på
ångbåten Waxholm, Fernqvist. Man tävlar i två klasser – ortsbor och
sommargäster. Penningpriser till fiskarna, skinade pokaler till gästerna
amatörer inom handelsståndet i huvudstaden, enligt tidningsreferaten.

I Helsingborg hålls de första internationella tävlingarna i kapprodd 1868. Carl
XV och kronprins Oscar i spetsen för 15 000 åskådare. Äreportar, fladdrande
fanor och visslande ångbåtar, stadens gator och torg som ett böljande hav av
högtidsklädda människor, enligt Öresunds-Posten.

Här möts den gamla folkrodden i form av skånska kustfiskare och den
engelskimporterade roddsporten genom tre Köpenhamnsklubbar. Danskarnas smäckra
båtar vinner segrar i de flesta klasserna. Efter tävlingarna bjuder kronprinsen
på supé i Sofiero. Fyrverkeri, kulörta lyktor och en ny bekantskap för
Råå-fiskarna – en halv flaska rött vin per man. Vinet gör inget större intryck
men handslaget med blivande Oscar II skall man minnas länge.

Folkfester och pokaler i all ära, det är främst föreningar bröderna Duff vill
starta. Föreningstanken ligger i tiden, så långt är man överens. Sedan är det
stopp.
-Rodd är ett komplement till gymnastiken, menar John, medlem i Göteborgs
gymnastikförening.
-Inte alls, rodd måste utvecklas som en egen disciplin, kontrar Richard och
Thomas. Bröderna kan inte enas, går skilda vägar. John ligger bakom bildandet av Göteborgs Gymnastikförenings roddklubb, de andra bröderna tillhör de ledande i Göteborgs Roddklubb som bildas några månader senare.

I styrelsen för de båda roddklubbarna placerar sig omgående stadens fäder:
bokhandlare Thomas Kerber, hamnkaptenen von Krusenstierna, ingenjör James
Keiller, varvsdisponent Kennedy och Albert Carlander, för att nämna några.
Därmed har signalen gått. De ledande inom staden ställer sig i spetsen för
stadens idrottsliv. Till föreningarna strömmar vi-som-vill-upp, medelklassen,
oftast med anknytning till handelsvärlden.

Under 1880-talet bildas vidare klubbar som Göteborgs Velocipedklubb, Skridskosällskapet Bore och Örgryte Idrottssällskap i roddklubbarnas efterföljd. Men det är rodd som är sporten på modet, det man talar om, refererar utförligt i tidningarna.

De första sportidolerna, Wirströmarna, tävlar för Stockholms Roddförening.
Vinner allt som går att vinna i de nordiska länderna. Fem bröder, alla affärsmän
som fadern. Alla känner till bröderna Wirström. I brödraskapet ligger en extra
glans. Påminner om brödramotivet i de fornnordiska sagorna. Det fornnordiska,
göticismen, manar och lockar.

I roddsporten går vikingarnas årtag igen. Då passar Wirströmarna bra som sinnebild av en re-vitaliserad svensk borgerlighet.
På Djäkneberget i Västerås reser Samuel Lidman en stenstod med inskriften :
Wirström, vikingars ättlingar bröderna fem.

I Göteborg är det upp och ned med roddintresset. I gymnasternas roddklubb, som
bara får rekrytera nya medlemmar från gymnastikföreningen, ägnar man sig helst utflykter och lustrodd. I loggboken präntar en okänd hand lakoniskt, men
talande: Rodd. Öl, smörgåsar, nubbar, bal, tal punkt

Roddföreningen skaffar inga nya båtar, tävlar ogärna. Helst gör man utflykter
till Marstrand och Särö med bad, rött vin och allehanda delikatesser.

I förnärmad ton avvisar man andra klubbars tävlingsinbjudningar i den moderna
utriggarrodden då det utan tvivel är Eder bekannt att denna rodd icke omfattas
av våra medlemmar med något större intresse.

I Roddklubben, där emot vill man se idrott av engelskt snitt. Nya utriggare
med glidsäten köps in, den gamla fiskarrodden måste tränas bort.
En engelsk professional, James McGurk, anställs och tränar entusiasterna under
sommaren 1884.
-Use your legs, gentlemen !, manar McGurk .
Den nya tekniken är svår. Benböj, armsträckning, ryggfällning. Men när tagen
sitter i ryggmärgen har man kultiverat sporten. Råstyrka får ge vika för teknik
och elegans. Mot slutet av sommaren blir till och med Mc Gurk nöjd:
-Now you look like real English rowers! Då sträcker man på sig i Roddklubben.

Detta är idrott som konstart, skriver ordförande Keiller i årsberättelsen.
Men i Tidning för Idrott klagar redaktör Viktor Balck på att de två
roddklubbarna inte tävlar mot varandra. Balck, officer och överlärare vid GCI,
är den unga idrottsrörelsens centralfigur. Inom den växande Göteborgsidrotten
lyssnar man dock med en viss motvilja på vad som sägs i den kungliga
huvudstaden. I Stockholm har Balck, GCI-officerare och ämbetsmän i förvaltningen
klara ambitioner att ta ledningen över idrottens utveckling under gymnastiska
förtecken.

Mellan de båda städerna växer den idrottsliga rivaliteten. Det luktar gamla
ståndsprivilegier, förmynderi och junkervälde, tycker göteborgarna. Det borde
vara enterpenörerna, nytänkarna, de samhällsnyttiga som skall bestäma över
idrotten i Sverige.
-Perukstockarna i Stockholm kan excercera bäst de vill, menar ordföranden i ÖIS,
bokhållaren Wilhelm Friberg. Tillsammans med sju andra göteborgsledare, rodden
representerad, bildar han den första rikssammanslutningen, Sveriges
Idrottsförbund i oktober 1895.

Varför skall inte Den Nya Tidens Män leda utvecklingen också inom idrotten? Det
handlar ju ytterst om konkurrens, tävlingsmentalitet och de enskilda idrotternas
utveckling. I Stockholm svarar man på utmaningen genom att starta Sveriges
Gymnastik- och Idrottsförbund. Rivaliteten består 90-talet ut. Först några år
efter sekelskiftet närmar man sig varandra, en slutlig kompromiss träffas på GCI
i maj 1903. Då bildas den rikssammanslutning som senare byter namn till
Riksidrottsförbundet.

Det är mera än en halv seger för idrottsgöteborg. De ledande posterna inom det
nya riksförbundet intas av göteborgska idrottsledare. Den Nya Tidens Män
placerar sig i idrottsrörelsens mitt. Andra utmaningar väntar när idrottens
andra våg rullar in – arbetarklassen upptäcker idrott

I Roddgöteborg är stämningen dämpad efter de första officiella SM-tävlingarna
1905, utlysta av det nystartade Svenska Roddförbundet. Stadens båda roddklubbar
närde vissa förhoppningar, men tävlingen blir en enda stor besvikelse.
Göteborgs-Posten tröstar med att man i alla fall har den bästa tekniken. Men vad
hjälper det, man är hopplöst efter sportens uppkomlingar, Vaxholms
Roddförening.

Det är ortsbefolkningen som tröttnat på att agera publik när herrskapen har sina
tävlingar utanför ön. Man blåser liv i den förening sommargästerna startat
redan 1883 och blir den första föreningen rekryterad bland ylletröjor och
blåblusar.

Här finns inget klubbhus med matsal och sällskapsrum som i Göteborg. Båthuset är
ett kyffe utan plats att ta en kopp kaffe ens. Det får man dricka på Zanders
konditori efter träningarna. Föreningsvana har man inte, protokollförda möten
existerar inte. Inte kan man ro heller. Åtminstone inte enligt expertisen.
Vardagsrodden sitter i kroppen. Korta, snabba drag utförda med kroppsarbetarens
råstyrka. Fult och inte särskilt gentlemannamässigt. Bakom ryggen flinar man åt
vaxholmarna under de första tävlingarna. Men stilen är effektiv om man bara
orkar. Efter sekelskiftet är Vaxholm landets i särklass bästa roddklubb.

Fiskarpojkarna, Juhlbergslaget, har erövrat sporten underifrån. Det har ingen
räknar med. Idrotten förbrödrar, sant. Men det är inte roligt för ingenjörer,
grosshandlare och bokhållare att se kustens söner lägga beslag på Paischeffs
horn, Löwenadlerska kannan och andra nobla priser. Göteborgs-Postens referent
döljer inte sitt missnöje: Vaxholmarnas kraftrodd är en fara för sporten. Så är
det sagt.

Juhlbergslaget är inga nya Wirströmare.I det läget går de båda
göteborgsklubbarna samman. Var skall detta sluta? Man bildar 1906 tillsammans
med roddarna i Malmö, Hälsingborg och Stockholm ett utbrytarförbund, Sveriges
Roddförbund. Viktigaste stadgeparagrafen: Som icke-amatör betraktas varje
förutvarande eller nuvarande sjöman, kroppsarbetare eller var och en som på
grund av sitt yrke anses tillhöra arbetarklassen.

Paragrafen rör upp starka känslor. Arbetarrörelsen har vind i seglen under de
kommande åren, ungdomsförbundet inte minst. I toppen sitter Hjalmar Branting,
avgjort idrottsvän sedan länge. Ligger i familjen, faden Lars Gabriel var en av
Lings älsklingselever och sedermera GCI-föreståndare. Och Fredrik Sterky, LO:s
förste ordförande, en av initiativtagarna till den första roddklubben i Vaxholm.
Topparna inom arbetarrörelsen med en borgerlig bakgrund är allmänt positiva till
idrotten, i synnerhet sedan arbetarungdomen börjat strömma in i den nya
rörelsen.

Roddsportens nej – tack ligger därför illa i tiden, utmanar en samhällskraft som
nnu inte hunnit visa sin fulla styrka. I G-P vädrar en vaxholmsroddare sitt
missnöje : Det är i alla fall märkvärdigt att det skall vara klasskillnad även
inom sporten, eller rodden, ty i någon annan idrottsgren finns ej tal om
arbetare eller herrar utan äro alla lika. Kritiken växer.

Roddklubbens Sven Hellström förklarar i GP: det är inte arbetarklassen man har något emot. Bara de som genom sitt arbete tränas och förbereds för roddsport vill man
proffsförklara. Hellströms mildare tolkning räcker inte. Roddsporten delas i två
Samtidigt passar idrottens belackare på.Idrott som allmän förbrödring ? Jo, jo .
Utbrytarna inser misstaget. På Hotell Eggers kompromissas ett förslag fram:
fiskare, sjömän eller personer som får betalt för roddarbete förklaras som
professionella. Några år senare går samman till ett förbund, Svenska
Roddförbundet.Tiden går. Familjen Duff hedras genom Thomas med Roddförbundets
förtjänstmedalj, Lings arv förs vidare i ekande gymnastiksalar och idrotten
växer ut till en folkrörelse som engagerar alla samhällsklasser.

Roddsporten behåller dock ett drag av social exklusivitet mitt i folksportandet.
Och rivaliteten mellan idrottens båda huvudstäder, ja den finner ständigt ny
näring under idrotthistoriens gång. . .
Thomas Pettersson (GP 1994-08-21)

Kommentera